Markus Weitners text ur Godset 2010's minnesskrift

Trots att publikens storlek på Godsmagasinet varierade från kväll till kväll stod det ofta en skara besökare längst fram under konserterna som släppte loss extra mycket, som dansade och sjöng. Och oavsett hur kända eller okända banden var.



Vi hade satt ihop ett band som uppvärmare till ett av Sveriges större gladpunkband. (Jag minns det som ganska vanligt att ungdomar från trakten, med eller utan rockstjärnedrömmar, bildade olika engångskonstellationer och spelade på Godsmagasinet). Vår basist hade tagit med sig ett antal kasserade styrcentraler från sin arbetsplats, en av de större privata arbetsgivarna i Simrishamn. De liknade Commodore 64-datorer och vår basist tyckte att det skulle vara fräckt om han slog sönder dem på scen. Det gjorde han också, nånstans mitt i spelningen, och ganska våldsamt. Samtidigt vrålade han: ”DATORER; VAD TYCKER VI OM SÅNNA?” Jag kan inte minnas vad budskapet egentligen var eller om det överhuvudtaget fanns något. Men denna handfull besökare som stod längst fram slungade - efter en sekunds tystnad - tillbaka ett lika vrålande svar som kändes härligt välkomnande och som tycktes skänka basistens frågeställning en alldeles särskild mening. Eller så var det bara väldigt jäkligt roligt. På Godset var det ofta både och. Jag är övertygad om att banden och besökarna på många olika sätt drabbades av den intima charm som de tillsammans med arrangörerna bidrog till på Godsmagasinet.



Med extra säkerhet gällde detta huvudattraktionen ovan nämnda kväll. Efter konserten strömmade fans in till det lilla backstageutrymmet, även genom fönstret. Folk trängdes ovanpå varandra och på det fåtalet möbler i rummet. Självfallet skulle autografer skrivas. Det hände att autografjägarna förväxlade banden i den uppkomna ivern, men detta faktum tycktes inte påverka dem när missförståndet försöktes rätas ut; ”Äh, det gör inget, skriv ändå”. Det behövde heller inte vara så komplicerat på Godset. Det är så jag minns det.



Jag vet inte vad Simrishamn hade varit utan detta ställe för oss som gick dit under mitten av 90-talet. Det hände något i stan, och det var häftigt att se att så många människor från trakten hade intresse för bra musik. Eller att intresset väcktes genom Godsmagasinet.



Markus Weitner; Godsetbesökare och speleman."