Magnus Svenssons text ur Godset 2010's minnesskrift

"Före Godsmagasinet fanns inget att hämta på Österlen, för mig i alla fall.

- - - -

På diskoteket Tingvalla utanför Tomelilla släntrade man omkring mellan dansgolven, där halvgamla svenska hits som Gyllene Tiders Sommartider, Snowstorms Sommarnatt och Attacks Ooa hela natten oinspirerat varvades med låtskrivar- och producentteamet Stock, Aitken & Watermans lättuggade danspop. Förfestfyllan höll på att klinga av. Den blaskiga sura ölen, som pumpades upp i varma plastglas, var så äckligt dyr att man lät bli. Inne på diskot, ute på gården och på parkeringen blossade hela tiden slagsmål upp. Allt var så… andefattigt. Och pengarna – som lagts på langad sprit, groggvirke, dyrt inträde, garderob och taxibuss – var slut.

Det var inte roligare i Simrishamn på Jimmy’s, ett ställe som också präglades av fylla, dålig stämning och bråk. Inte ett ont ord om diskoteksägaren Jimmy Touré, men på Österlen var han en eldsjäl som jobbade i motvind. Han var tvungen att ägna sig mer åt ordningsproblem än åt funk- och soulmusiken som han älskade. I jämförelse med diskoteken ute på vischan var gillena och likaså hamn- och byfesterna till och med roligare med sin kletiga sega dansbandsmusik.

Ett nöjesalternativ var att köra runt i bilen längs raggarrundan:
Stortorget → Storgatan → Hamngatan → Stenbocksgatan → Järnvägsgatan → Stortorget → Storgatan om och om igen.
Det var en fruktlös jakt på liv och rörelse i den folktomma småstaden vid kvällstid. I de andra bilarna spelade de säkert Eddie Meduza på bandaren. I vår bil ljöd The Smiths och vi sjöng med Morrissey för full hals, röda i ansiktet av småstads- eller landsortsfrustration:

Burn down the disco
Hang the blessed DJ
Because the music that they constantly play
It says nothing to me about my life

Hang the DJ, hang the DJ, hang the DJ…

Några var så uttråkade att de på kvällarna slängde parkbänkar och blinkande vägkoner i hamnens mörka vatten eller släckte gatlyktor genom att sparka på dem. Vi hade ingen annanstans att ta vägen än att sitta hemma hos varandra och spela skivor av våra älskade kultband. Det räckte inte.

En man, som då var runt fyrtiofem, hade berättat för oss att han och polarna hade haft en modsklubb vid mitten av 60-talet i en lokal i Simrishamn. Vi tyckte det var otroligt coolt. Dessutom hade The Who år 1966 spelat på Gislövs Stjärna (en dansrotunda mitt på Österlen). Sedan dess hade ett kvartssekel gått, inget verkade ha hänt och inga pop- eller rockgrupper hade kommit till Simrishamn för att ge spelningar för ungdomen. Jag flyttade till Lund för att plugga och många andra drömde om att lämna bygden för större städer.

Därför blev jag jublande glad när några polare berättade att de fått tillgång till det gamla övergivna godsmagasinet vid järnvägen. Jag åkte ut till Simrishamn när kultur- och musikföreningen Godsmagasinet bildades på Korsavadsskolan på vintern tidigt 1992. Gänget började röja ur all bråte, föreningen fick fondbidrag för att renovera stället för konsert- och kaféverksamhet och ungdomarna började tillsammans snickra och måla. Jag sommarjobbade som vårdbiträde på ett gruppboende för utvecklingsstörda i staden och brukade köra till godsmagasinet för att heja på och ge en hjälpande hand.

Jag var med på stödspelningarna med lokala band den sommaren för att vi skulle samla pengar till den fortsatta upprustningen av byggnaden. Stället var knappt halvfärdigt men vi var så stolta och förväntansfulla på framtiden. Tack vare ett utskänkningstillstånd kunde man köpa öl och vin till en blygsam peng i baren, men trots vår ungdom spårade ingen ur av alkoholen, för musiken stod helt klart i centrum på Godsmagasinet. Men baren gav intäkter också.

Mina bidrag till verksamheten var två bandbokningar. Först ut var lundabandet The Girls till den officiella öppningskvällen den 28 december 1992. När det djupt sextiotalsinfluerade popbandet uppträdde i stilenliga kostymer med smala slipsar och kavajslag och slängde in en Small Faces-cover bland repertoaren av egna låtar, kände jag att cirkeln slutits med den gamla modsklubben i stan.

Två dagar senare var dags för Eggstone från Lomma att ställa sig på den hemsnickrade träscenen. Det var ofattbart att jag lyckats övertala mitt favoritband att packa instrument och högtalare och korsa den skånska kontinenten med Volvo Amazon och släpvagn för att spela i Simrishamn – en vit fläck på popkartan – för ett par tusenlappar i ersättning.
Och att sedan stå på scenen och presentera dem var oförglömligt. Eggstone var ett briljant liveband och piskade upp stämningen till frenesi bland 200 euforiska ungdomar i publiken, som länge varit svältfödd på livemusik. Jag kan tänka att så här måste det vara att för första gången se Sex Pistols i England när punken fortfarande var i sin linda 1976. Detta var den egentliga startpunkten för Godsmagasinet och vi firade årsdagen av detta genom att bjuda tillbaka Eggstone ytterligare två år, 1993 och 1994. Dessa konserter var fullständigt fantastiska och sinsemellan helt olika.

Före konserterna i mellandagarna 1992 spelade vi Hey Princess av Popsicle på repeat. Vi var helt knockade av indiepopen och dansade frenetiskt. En ny era hade kommit till Simrishamn.

Jag tror att anledningen till att Godsmagasinet lyckades attrahera sin tids främsta svenska band var att man behandlade varje band som om det var det första som spelade i Simrishamn på 25 år, vilket nästan var sant. Banden och artisterna smittades av prestigelösheten, entusiasmen och charmen. Eggstone övertalade andra band i sin närhet att spela där. De som engagerade sig i Godsmagasinet dansade själva ivrigast och öste längst fram i publiken på spelningarna.

De enda som var sura var nog Brainpool, men jag kan förstå dem. Jag fattar att de – som detta år 1993 var på väg att slå igenom stort – var besvikna över en gles avslagen publik på 30 personer. De började käbbla om ersättning för en gitarr som gick sönder. Vi tyckte att de uppvisade divalater. Men det var dumt av oss att boka en inomhuskonsert på midsommardagen när alla var bakis och trötta. Killarna i Brainpool hade väl själva kämpat med att övervinna sin bakfylla, kånkat utrustning och kört från Lund för ett ökengig.

Under sommarklubben 1993 blev Godsmagasinet verkligen en samlingspunkt för de musikintresserade som fortfarande gick i gymnasiet och de något äldre som nyss lämnat Österlen, men som var tillbaka i trakten över sommaren för att sommarjobba. Chris Bailey – veteranen från australiensiska The Saints – åkte ut och spelade som ensam singer/songwriter med akustiskt gitarr alltmedan han sänkte åtminstone två flaskor vin och kvällssolen sken in genom de högt belägna fönstren och strålar slank genom gliporna mellan väggbrädorna. Agurk Players (senare Damn! som idag spelar med Timbuktu) körde en långt svettigt och funkigt jam där publiken interagerade. Presleys från Trelleborg spelade varm och mild sommarpop med såpbubblemaskinen på.

En kväll kom några av stans största raggaraktiga bråkstakar in på Godsmagasinet. Vi trodde att de snart skulle börja mucka och slåss. Men de köpte öl i baren och satte sig lugnt vid ett bord. Vi försökte bete oss som vanligt, trots att vi trodde att slagsmålet hängde i luften. Efter en stund utbrast plötsligt ett av råskinnen: ”Här e ju trevlet å ni knarkar ente”. De och många andra knudor (raggare utan raggarbil) var förmodligen övertygade om att Godsmagasinet var ett centrum för drogkultur och att vi relativt svartklädda ungdomar som hängde där var ständigt påtända av narkotika. Vi förstod att det var därför de hållt sig borta från stället så länge.

Jag lämnade Skåne för Uppsala och missade rätt mycket av fortsättningen. Eldsjälarna som höll i verksamheten blev mer självsäkra och bokade band som The Cardigans och Wannadies och artister som Stefan Sundström och Johan Johansson.

bob hund spelade där två gånger, de stannade kvar efteråt och festade och jammade med ungdomarna hela natten. Inför andra spelningen ringde de själva upp Godsmagasinet för att få in Simrishamn i turnéplanen. Med en ljusblå Godsmagasinet-t-shirt på sig sitter en av bandmedlemmarna bakfull i en trädgårdstol på en bild i ett collage till en av bob hunds skivor från slutet av 90-talet.

Men så drog kommunen in utskänkningstillståndet och förbjöd affischering för evenemangen (och hänvisade till ett nytt regelverk inom EU som styrde detta). Den främsta inkomstkällan försvann och medelåldern sjönk till ett bit under 18 år. Indiepop-eran var över och skatepunkband som Satanic Surfers och Randy samt trallpunkarna De Lyckliga Kompisarna intog scenen. Man var också tvungen att ordna diskokvällar (eftersom det var billigare och drog större publik), något som var tvärt emot ursprungstanken bakom verksamheten. Sista gången jag besökte stället i slutet av 1995 såldes läsk i baren, tonåringarna stod utanför entrén och drack häxblandning och inne rådde samma gamla hopplösa tonårsstämning som vi en gång själva upplevt före Godsmagasinet. Någon slyngel med mössa på inomhus började mucka med något annat tonårsfrö. Jag förstod då att Godsmagasinet var en parentes och detta var slutet.

- - - -

Bland det jag minns tydligast var ljuset, som var dovt och varmt inne i Godsmagasinet när mörkret hade fallit, som om allt trä i huset sög upp ljuset in i taket, väggar och golv. Byggnaden är borta, men vi som var med bygger upp den igen ur minnet.

- - - -

Jag vill tacka de entusiaster som startade verksamheten och ideellt lade ner en massa jobb på Godsmagasinet. Ni vet vilka ni är. Stolta ska ni vara!

Magnus Svensson; Godsetveteran"